Klagomuren
Det finns några bra saker med detta. Lukterna är en sak. Luktn av nyutblommad syren, av kogödsel nyss sådd på en äng och doften av en fuktig sommarnatt är så underbara att jag bara vill stanna ett tag och lukta.
Den andra saken är förstås friheten. Jag kan ta mej hem när jag vill, och det är så mycket värt.
Sen kommer förstås nackdelarna. Ryggen tar hemskt mycket stryk av att sitta utan stöd i ett tag.
Man kan heller inte tänka, jamen, där bor hon. Hon är hemma nu, fem minuters tid bort, och jag har två mil kvar. Två jävla fucking mil som jag måste plåga mej igenom igen, och igen, och igen.
DEt går heller inte att hålla sig varm. FÖtterna blir till isklumpar hur man än gör, och mängden kläder man behöver ryms inte ens i mopeden.
Sen är jag så trött när jag väl kommer hem, att gråten inte är långt ifrån och då är det ännu värre att tänka på hur fort och lätt andra kan ta sig. Hur det tar tio minuter, och jag själv är glad om jag hinner på en halvtimma.
Sen blir jag också förbannad på de, för att byta ämne, som klagar på allting och pratar om samma sak över, och över igen. "åh, jag har så mycket jobb i helgen". "åh, min pojkvän sa så här igår" "passar de här kläderna verkligen?". MEn för fan, sluta prata om det. Ja, jag vet att du har ett jobb. Ja. jag vet att du har pojkvän och jag är foreveralone, och ja du är snygg men sluta prata om det. SNälla?
Jag orkar inte var glad över andras glädje mer. Jag vill var glad över min.
Nej, just nu är jag bara sjukt less. Vill kasta mej i havet och aldrig komma upp igen, fastän vi just fått sommarlov. Men man kan inte göra så. INte om man är jag, dum och ensam ute i ingenstans.