Lättare än fjärils vingslag, tyngre än elefantens steg
Jag hör andra prata om hur de tar en kopp kaffe spontant på tisdagsvällen, hur de har långa konversationer på facebook och hur de ger varandra kramar varje gång de träffas, vilket sker var fjärde minut förstås. Själv sitter jag i mitt rum och tänker jobbiga tankar.
Jag tänker på hur jag vill vara någon annan, någon annanstans, någon annan tid. Hur jag vill förändra mej själv på sekunden, men fortfarande sitter kvar på samma bäddade säng med ett överkast som har bruna kaffefläckar.
Jag hade en dröm inatt. Det var en pojke och jag, och vi retades med varandra. Han var ond, och försökte få allt att falla sönder omkring mej, men han var kär i mej och jag var kär i honom. Det spelade ingen roll vad han gjorde. Han fick mej att bli att kyssa honom på kinden, då skulle han nämligen låta stället jag var på vara ifred. Det var så retsamt, men så fantastiskt. Och jag kysste honom, glad i hjärtat, men sorgsen på utsidan. Ingen kan ju få veta att jag älskar den jag bör hata.
Jag läser boken om Marilyn Monroe och önskar att jag vore som henne. Vacker, och en naturbegåvning på det jag gjorde. Men jag är jag. Inte speciell på något sätt, lite längre än medeln kanske men inte mer. Visserligen får jag MVG i nästan allt, men vad spelar det för roll om jag ändå inte vågar säga det till någon och vad spelar det för roll då jag fortfarande har några fel? Då ansträngningen och orken inte var stor nog, då ribban var för högt lagd och jag hoppade, men rev i sista sekund?
Jag känner mej så smutsig. Vill bara spola rent mitt inre från allt, och börja om på nytt. Från början, en ny start. Vill vara någon annan, inte jag.
Jag har kommit på att platsen där jag skulle kunna gifta mej, gå nerför altargången, är på andra sidan vägen. Antingen i början på sommaren, eller slutet av den. Samtidigt har jag också kommit fram till att platsen för ett självmord är Sikfors Kraftverk. Leta efter mej där först är ni snälla. Jag älskar nämligen vatten.
Texter som den här blir alltid så jag fixerade. "JAG" börjar vartenda stycke med, och det är kanske där jag borde börja. Ändra mej själv genom att tänka på andra. Men det är så svårt. Skalet som är jag måste brytas bort, och det går inte utan hjälp från andra. Och vem annan förstår? Vem finns det därute som orkar bry sig? Ingen ännu.
Skrattar åt mej själv då jag med mening väntar ett tag innan jag lyfter luren, innan jag svarar på mailet, innan jag smsar tillbaka. Annars verkar det som om jag inte har något liv, och det har jag väl? Det har jag väl?
Jag läser boken om Marilyn Monroe och önskar att jag vore som henne. Vacker, och en naturbegåvning på det jag gjorde. Men jag är jag. Inte speciell på något sätt, lite längre än medeln kanske men inte mer. Visserligen får jag MVG i nästan allt, men vad spelar det för roll om jag ändå inte vågar säga det till någon och vad spelar det för roll då jag fortfarande har några fel? Då ansträngningen och orken inte var stor nog, då ribban var för högt lagd och jag hoppade, men rev i sista sekund?
Jag känner mej så smutsig. Vill bara spola rent mitt inre från allt, och börja om på nytt. Från början, en ny start. Vill vara någon annan, inte jag.
Jag har kommit på att platsen där jag skulle kunna gifta mej, gå nerför altargången, är på andra sidan vägen. Antingen i början på sommaren, eller slutet av den. Samtidigt har jag också kommit fram till att platsen för ett självmord är Sikfors Kraftverk. Leta efter mej där först är ni snälla. Jag älskar nämligen vatten.
Texter som den här blir alltid så jag fixerade. "JAG" börjar vartenda stycke med, och det är kanske där jag borde börja. Ändra mej själv genom att tänka på andra. Men det är så svårt. Skalet som är jag måste brytas bort, och det går inte utan hjälp från andra. Och vem annan förstår? Vem finns det därute som orkar bry sig? Ingen ännu.
Skrattar åt mej själv då jag med mening väntar ett tag innan jag lyfter luren, innan jag svarar på mailet, innan jag smsar tillbaka. Annars verkar det som om jag inte har något liv, och det har jag väl? Det har jag väl?