Denna dagen, ett Arnemark

Nu kan det bli ett ganska långt inlägg, så förbered er. Jag ska nämligen visa er något som många människor sett förut men bara kört förbi i tron att "detta var ju ointressant". Om det är intressant eller inte får ni avgöra själva, men här kommer i alla fall:

ARNEMARK FRÅN EN SYNVINKEL (detta ska föreställa en rubrik)

För att kunna se Arnemark behöver man två saker: 

1. En cykel. Det blir för långt för att gå, men för kort för att åka bil.

2. Någons sorts musikspelare så att man kan lyssna på sommarpratare. Mycket viktigt för trevnadens skull. 

Åkej. Låt oss så börja längs Älvsbyvägen, den väg som leder genom hela byn. 

Det första man ser när man kommer in i själva Arnemark är en skylt gjord av självaste Tora Ceder. Kör du förbi denna skylt så är du säkert i Arnemark. Som en liten anekdot som inte har med skylten att göra, så bor jag och min familj inte riktigt i Arnemark. Det går nämligen en gräns emellan Arnemark och Stridholm, grannbyn, och den passerar precis framför vårat hus så att vi hamnar på fel sida. Våra grannar, och mina gammelfastrar, bor precis på gränsen, vilket innebär att högra sidan av deras hus ligger i Arnemark och vänstra i Stridholm. 


Så ser skylten ut. Ålarna på sidan vet jag inte varför de är där, men nått syfte bör de ju ha. 

Ungefär här på rundturen träffade jag på min mormor och morfar. Då konstaterades det att den cykel jag satt på, den cykel jag också berättade om igår, tydligen tillhör min morfars farfar och är ungefär 50 till 60 år. Mycket bra fordon ändå, trots att däcken är en aning slitna. 


Så ser cykeln ut. 

Efter att ha cyklat på Älvsbyvägen ett tag och tittat på dess otroligt vackra utsikt så kommer man strax till en avfart. Denna avfart är Arnemarksvägen. Det är här alla husen finns, för er som letade efter dem. Jag tänker speciellt på två hus.

Det första: 


Här är skolan som inte varit i bruk under flertalet år. En av mina gammelfastrar arbetade här enligt vad jag har hört, och det är ett fint hus med många fönster. Mycket mer vet jag ej.

Hus nummer två:

Byan, eller Missionshuset som det kallades när jag var ung. Detta ställe gick jag till när det var gudstjänst (vilket det bara var någon gång då och då) och FG-PG (varje måndag). Stället såldes dock, och numera verkar dörren vara utbytt och inredningen helt annorlunda. Där försvinner för evigt en del av min barndom. Någon gång kanske jag berättar mer om det, men inte nu. 

Denna väg fortsätter ett litet tag, man kör förbi många konstiga hus och några normala. Till slut kommer man i alla fall till Badplatsen. 

Arnemarks stolthet. Här kan man fiska, hoppa från bryggan, inte dyka dock det är förbjudet, samt spela volleyboll och gunga. Detta är dock aktiviteter många föredrar att göra på sommaren, och inte nu då vattnet har en tendens att vara ganska så kallt. 

Här är en mötesplatsskylt. Den förekommer ofta på vägar där två bilar inte ryms i bredd. Jag vet inte hur många av er som sett en, och förekommer faktiskt inte så ofta som man kan tro. Värre är det i Sikfors, en annan grannby, där vägarna är smala som tändstickor verkar det som.

Och nu kommer man upp igen på Älvsbyvägen, eftersom Arnemarksvägen tar slut, som många vägar gör. 


Här har ni skylten som deklararar hur långt det är till Piteå. 25 kilometer för er som inte kan läsa,vilket gör att ni inte heller borde se det här, vilket gör allting i princip meningslöst. Sånt får man ta. 

Sen kommer en sväng igen, ner på uppfarten. Ner på nerfarten kanske man borde säga, fast den går ju uppåt. Det beror ju dock på vilket håll man ser den ifrån, det blir en tolkningsfråga helt enkelt. 

Och sen svänger man inget mer utan stannar cykeln försiktigt utanför garaget. Du har nu upplevt Arnemark med allt vad det är och har. Kanske inte allt, men mycket. 

1 Gudrun Forsén Norrman:

skriven

Som 75-årig arnemarksbo, dotter till folkskolläraren i byn, som älskade och var stolt för den byanda som fanns, som "fostrat" 3 generationer, vill jag protestera mot det nonchalanta beskrivningen i detta inlägg. Om författaren inte ens vet vad " ålarna "symboliser" Googla på "Arnemarks-nättingar". Jag ställer gärna upp på för att ge mer kunskap och information vad allt bysammanhållning innebär.!

Svar: Hej! Jag som författare är såklart otroligt ledsen för att du uppfattade inlägget så. Den nonchalanta och ofta ironiska beskrivningen kommer enbart in i inlägget eftersom det är så mitt skrivsätt är, vilket jag antar märks om man läser fler inlägg på min blogg. Själv härstammar jag också från byn sedan långt tillbaka, och tycker det är ett fantastiskt ställe, ett av de vackraste jag vet och jag vill verkligen att min syn på byn ska ge en positiv avspegling.
Det är dock förstås helt klart otroligt korkat av mig att inte ha helt full koll på hela byns historia, även fast jag tillbringat så pass mycket tid här. Jag förstår dock att du med dina 75 år i bygden måste ha otrolig erfarenhet om allt. Ett uppriktigt tack ska du därför ha för informationen om att det är Arnemarks-nättingar, där lärde jag mig något nytt! Vad gäller din kunskap och information om bysammanhållning, så tackar jag också för det erbjudandet. Tyvärr finner jag dock att min egen kunskap om detta är alldeles tillräcklig och nog, och jag känner inte behovet av att ta emot den sortens information från en människa som inte känner eller vet något om mig överhuvudtaget.
Dock hoppas jag att du inser att även om just detta inlägg inte är skrivet som kritik (även om just du uppfattade det så), så hade det varit helt okej om det varit det. Vad jag har lärt mig har man nämligen rätt till vilken åsikt man än vill, hur dålig och ointelligent den än kan tyckas vara (du kan gärna googla på ”tryckfrihetsförordningen” och ”yttrandefrihet”). Du har givetvis därför också rätt att tycka vad helst du vill om min text.
Men jag ber dig bara, i vänlighetens namn, att tänka dig för nästa gång du skriver en kommentar på någon annans blogg eller forum. Den här gången hamnade du på safruktansvart.blogg.se, hos en 19-åring tjej som vågar stå för vad hon skriver och tycker. Nästa gång kanske du hamnar på något helt annat ställe där din kommentar faktiskt den gången kan komma att göra någon illa. Frågan är om det är värt det bara för att få utrycka sin åsikt, eller om det ibland kan vara lika bra att låta fingrarna vila från tangentbordet. Du behöver nämligen inte läsa min blogg, men som bloggare kommer jag ofrånkomligen att se dina kommentarer.

Hälsningar
Maja Dahlbäck, skribent på safruktansvart.blogg.se

Kommentera här: