Maja Dahlbäck

Jag, kära läsare, hade lätt kunnat bli bilmekaniker. I alla fall om man bortser från att jag inte kan ett jota om bilar, och att jag inte vill. Men det finns något vackert i att pyssla om den där järnhögen som jag spenderar ett hyfsat antal timmar i varje vecka. De senaste dagarna har jag ändrat från vinterdäck till sommardäck, dammsugit säten och bytt den där trasiga vindrutetorkaren - och jag har känt mig så himla bäst för att jag kan.

 

Kung i garageljung. 

 

Främst kanske det beror på att när jag helt plötsligt får ork att fixa till min röda fara, ja då är det vår. För när vintern kommer då stövlar jag bara in, fyller hela bilen med dunjackor och täckbyxor och snö. Men sen när snön tinat bort silar ett annat ljus in, och där täckbyxorna förut tog upp hela synfältet ser man nu sneakers, gaspedaler och en matta. En matta fylld med grus, gräs och gamla bananskal någon (inte jag) tappat för länge sedan och det står plötsligt klart att denna bil behöver en uppfräsching för annars kommer den inte gå igenom besiktningen. 

 

VIlket den dock gjorde. Prickfritt. För er som undrade #varärmittnobelpris?. Kanske inte tack vare mina kunskaper, men nästan. Kisar man tillräckligt så.

 

Så att våren. Tack för att du finns. För att du för med dig solen så att jag kan byta däck, plocka post ur varma postlådor och sitta på trappan och läsa böcker klockan sex UTAN att frysa ihjäl. Det är värt en kort applåd. 

 

Klapp klapp.