Maja Dahlbäck

För en vecka sedan hände en grej. 

Just i stunden, för ögonblicket, kändes den liten, grejen alltså. Fullt rimlig och sådär. Man kan säga att den rimlighetens glansdagar var mycket kort, en sekund och så sjönk den ganska drastiskt, långt under noll och sedan har den väl stannat där. 

En sekund. En kort, ack så kort sekund var allt som krävdes för en tanke, ett genomförande och ett avbrupt avslut. Utan förskönande:

Jag stoppade fingret i stavmixern. 

Det är en så sjuk mening att skriva. Jag stoppade fingret i stavmixern. Tror inte det kommer ske mer i min livstid för om det fortsätter som i nuläget kommer min relation till knivar och elektronik sammankopplat vara något reserverad. När man har diskat bort sitt eget blod från själva mixern är man inte så sugen på att använda den särskilt snart igen, baserat på egna erfarenheter. 

Det skedde i alla fall typ 22:53 i lördagskväll. Mamma och pappa hade varit på besök över helgen och vi hade haft det väldigt fint tillsammans med systra mi. På eftermiddagen for de hem och jag packade upp saker de hade tagit med sig, däribland stavmixern jag fått i julklapp. Jag skulle bara testa om den fungerade lite innan jag gick och la mig. Tryckte lite på knapparna, lät knivarna snurra. Det var väl där någonstans som hjärnan fick kortslutning och jag började tänka att det inte alls var vassa saker av järn som snurrade, utan plast. Som en fidget spinner ungefär.

Jag vet inte om ni har använt en fidget spinner någon gång, men det har jag. Minst lika härligt att få dem att snurra är det att få dem att stanna. Så, det var det jag gjorde, fast med fel sak då. Stoppade in fingertoppen mitt mellan sylvassa blad och försökte få dem att sluta snurra - tills jag insåg att min hjärna kopplat fel och att mitt forna finger numera var något av en liten, ja ganska nätt, massaker. 

Efter att jag insett vad som hänt stoppade jag hushållspapper runt fingret, fotade och skickade en snap till Hanna (ännu en bra reaktion tack för den reptilhjärnan), rotade fram alla sorters plåster och gick sen och la mig i sängen. Sen ringde jag pappa och han övertalade mig ändå att gå till akuten. Så det gjorde jag. Eller ja, i ärlighetens namn cyklade jag. Det är ändå Umeå vi talar om. 

Två timmar senare kom jag hem fem stygn rikare och med en hyfsat omplåstrad fingertopp.

Så, det hela gick fint och var ändå ganska odramatiskt. På akuten kom chocken (att säga "jag stoppade fingret i min stavmixer" är minst lika märkligt som att skriva det) men både innan och efter har det ändå gått fint. Det allra jobbigaste har nog varit det här med att någon har sytt i min fingertopp. Min värsta grej är att ha främmande saker i min kropp och nu fick jag både genomlida (med bedövning så klart) hur FEM sytrådar skulle knytas fast runt huden, trådar som om en vecka också kommer behöva DRAS UT. Gah. Får rysningar och lust att fly min egen kropp vid tanken. 

Ja hörreni. En sekund alltså som kan ge upphov till både det ena och det andra. Man kan väl i alla fall få kalla det något slags vardagsäventyr? Jag fick ju i alla fall saker att hända och jag ogillar formuleringar såsom helt-dum-i-huvudet-situation eller är-det-ens-rimligt-att-du-får-vara-vuxen-tillfälle. 

Det var allt för mig och mitt finger. Vi hörs.