Tro mej, det här skrev jag inte på tio minuter.

Idag vaknade jag klockan ett. Aldrig tidigare har jag sovit så länge och och hårt, vad jag minns. Jag minns i och för sej inte så mycket, men ändå. Och här har ni förklaringen till varför jag sov så länge och inte har uppdaterat på fem dar.

Det hela började på torsdagen. Jag vaknade tidigt, och åkte till stan där jag hämtade det armband som jag senare ikväll skulle göra mej förtjänt av. Resten av dagen tillbringades på Sandskär, ön bakom fyren, i goda vänners sällskap. När kvällen kom åkte vi hem. Klockan slog åtta, och vi åkte till stan. Efter att mamma fickparkerat gick vi in på Pite Dansar Och Ler, där vi i några timmar pratade och hälsade på folk.


Utsikt från Sandskär samt Moas hand.

'Efter ett tag är det dags. Kvart i elva går jag in bakom stor scenen, för att träffa Bandet. Bo Kaspers Orkester. Inne i deras lounge sitter de i en samlad trupp. Vi övar snabbt några låtar, innan de går ut för att spela sex låtar, samtidigt som vi byter om till våra uniformsjackor. Vi väntar bakom scenen ett tag, tills låten "Aldrig Igen" börjar spelas. Då ställer vi oss på trappan bakom scenen och väntar på att rätt låtrad ska sjungas. En man med hörlurar vinkar in oss och sakta går vi in på scenen. Framför oss står ca. 3000 pers, samt medlemmarna av BKO. Och sen så spelar vi. Magi. 

'
En liten del av en uniform.

När jag väl kommer hem är klockan kring två. Jag är taggad men trött. Dagen efter ska jag på krikläger i Älvsbyn, och jag ska upp klockan halv åtta. Det går faktiskt lätt att gå upp, och fredagen flyger förbi. Vi spelar volleyboll, badar och skakar. Sen kommer lördagen. Kriklägret ska egentligen sluta dagen efter, men jag far hem klockan sex för att tillbringa ännu en kväll på PDOL, mest för att lyssna på Veronica Maggio och The Ark, men också för att få ut det mesta som är möljigt av mitt helgband, och för att träffa vänner och bekanta.


KRIK kamrater.

Den kvällen blir också magi. Jag åker en karusell (!!) med Sanna, denna modiga människa som tydligen tycker att den värsta skräcken (batman) är rolig, träffar folk och småskriker lite för att höras över massan av människor. Sen spelar Veronica och The Ark och vi går ett tag efteråt på området. Så åker vi hem, och på bordet hemma ligger album från när Jakob var liten, och jag känner att jag är tonåring och det är så skönt. Just vad jag behövde. Att få känna mej som en tonåring, och vara en. 


The Ark

Och idag har jag besökt Munksund två gånger, samt läst böcker. Jag har försökt att läsa "Tom Sawyer" på engelska, men eftersom jag inte ens klarar av att lyssna på den på svenska ger jag upp. Nu läser jag istället "Stolthet och Fördom" och finner den mycket bättre. Tom Sawyer ska man läsa en dag då man är less på vintern och längtar efter att få vara en tolvårig pojke som gör bus i solen hela tiden. Nu har jag sol och då vill jag göra roliga saker på riktig, inte läsa om andra som gör det. Då får man bara ångest.

Nu kanske ni förstår varför jag sov så länge. Jag gör det i alla fall. Och så ska jag bara säga tack till mamma. För att du skjutsade mej tillbaka. Och tack till pappa för att du tog hem mina vänner och min syster. Och tack till er som jag gått med på Pdol, för att ni gjorde det hela tusen gånger bättre fast det redan var toppen, och Saras pappa och Sara som skjutsade till Älvsbyn, och tack till Sanna för att du tvingade mej att åka karusell. Det var välbehövligt. Och tack till er som läst denna text. Det var bra jobbat.