Maja Dahlbäck

Är livrädd när jag cyklar till stan
Inte för cykeln i sig
Inte för människorna jag möter
Inte för risken att komma försent

Det är halkan
Hela min tyngd på
Två smala däck
Balans som ständigt prövas av
Isfläckar utan grus
Snömodd som igenfruset bildar
Kanjoner och raviner

Potentiella dödsfällor
För en simpel cyklist

Jag har gått från en sjuväxlad damcykel till pappas med sexton hela växlar den här vintern. Cyklat fram och tillbaka till skola till stan till gymmet och hatat det. Velat avsluta allt vad snö är. Undrat om det inte kan vara nog med vintercykleriet? Nog med människor som går tjugo i bredd, fast dom bara är två personer? Nog med halka kyla oskottad snö? 

Sakta har det gått också. Trots att jag haft i åttans växel, den tyngsta, så har gammal som ung susat förbi mig. Det har liksom känts lätt ochgått sakta. Det visade sig i torsdags ha sin förklaring i att jag någon gång på vägen glömt bort att jag har en till växelgrej som gör att jag kan ha antingen ettans växel eller tvåans i, ni vet som det fungerar på cyklar med många växlar, ett 2x8 system. Tro mig jag har försökt googla vad det heter men får bara upp träffar på brödrostar och båtmotorer så nu ger jag upp. Hela vintern har jag legat på ettan. ETTAN. 

För att göra svårförklarad historia kort: jag har cyklat på de lägsta växlarna i flera månader nu. MEN HUR kan jag inte ha upptäckt det? Förunderligt. Så, ikväll på väg hem från kören (som för övrigt är mitt allra bästa just nu, tänk vilken lyx att jag får göra musik med så bra människor) kunde jag för första gången ta i ordentligt i uppförsbackarna, dräpa lite lårmuskler och bli svettig när jag väl om hem. Plötsligt blev det också kul igen. Känna sig stark, ha lite power. Susa.  

Ja, förutom i nerförsbackarna då pga snorhalt. Det händer att jag hoppar av och går vissa extra blanka bitar för det är en skridskobana på sina ställen, trots grus och sand och allt vad det är. 

Det var min rapport från cykelvärlden. Tack och adjö.