Maja Dahlbäck

Imorgon är det en vecka innan tåget mot norrbottens pärla Älvsbyn lämnar stationen. Det gör det visserligen varje dag, men den dagen sitter vi, jag och Sara, på. Upp, upp och iväg!

 

Det är nu snart två månader sedan jag var hemma sist, och ni kan tro att jag längtar tillbaka. Idag på föreläsningen började jag tänka på att spela Tempel Run på mammas ipad, vilket konstigt nog gav en väldig julkänsla och hemlängtan. Samma sak med Mario Kart, det kan också dra mig tillbaka till den där världen som kallas hemma. 

 

Men, idag är idag. Två föreläsningar, ett grupparbete och ett Lärarförbundet Student möte senare är jag hemma och käkar fil och mackor. Sara är borta, vilket gör att standarden på min mat sjunker markant kan man ju lätt säga. Jag är LEDIG imorgon vilket visserligen innebär intensivt läsande men just nu tillåter mig att titta på Musikhjälpen hur länge jag vill.

 

Musikhjälpen är typ mitt ljus just nu. Det är så mycket skit i världen just nu att jag går sönder. Typ såhär:

 

Igår såg vi en dokumentärfilm på skolan, Jag är Framtiden. Superbra men ganska så sorglig. Kortfattat så handlade det om en skola i en förort till Philadelphia, där rektorn kämpade superhårt för att hjälpa barnen som kom från ganska hemska hemförhållanden att klara av skolan. Hon, rektorn, brann verkligen för det hon gjorde men de ekonomiska resurserna fanns inte för att hon skulle orka arbeta kvar - trots att hon betydde otroligt mycket för skolan och hade bra hand med eleverna. Varför ska pengar avgöra så mycket i samhället? Jag får KRUPP. 

 

PLUS att jag på kvällen då som sagt såg Bilbo, och man kan ju säga som så att den filmen till största delen inte är superlycklig PLUS att det ju är slutet på allt. Sista filmen i världens bästa värld. 

PLUS det här med extra-val. Splittringen i Sverige känns enorm, i en tid då vi egentligen borde försöka stå tillsammans. Åh, jag känner mig så djuriskt maktlös ibland. Snälla gå och rösta, och gör det på ett vettigt parti. Rösta med både hjärna men främst hjärta om du kan, vill och vågar. 

 

PLUS att det regnar. Det finns ingen snö någonstans, och jag tänker enbart att det beror på växthuseffekten och sån skit. Jag dör inombords när jag tänker på att det som jag ser som fint och viktigt kanske kommer försvinna, för att sånt som pengar, lathet, individualism och egoism får ta alltför stor makt över världen. OCH jag hatar att även jag, såklart, är en del i detta.