Farfar
Ibland händer det saker som gör att det är otroligt svårt att skriva något på den här bloggen. Oftast är det för att jag hellre vill lägga tiden på annat, såsom sovmorgnar, seriemaraton och umgänge med personer jag tycker om. Andra gånger är det för att jag helt enkelt inte vet vad jag ska skriva om, det tar helt stopp i hjärnan och det som knappras fram på tangentbordet slutar bara i ett enda stort ”asdfghjkl”. Skrivkramp.
Det finns dock också en tredje gång när det är otroligt otroligt otroligt svårt att skriva något. Det är de gångerna då något mindre bra har hänt, ja till och med något riktigt ledsamt, och man vill skriva för att det känns som att det är viktigt. Använda de allra, allra bästa orden, de finaste som man sparat på hög länge, för att det betyder så himla mycket. Men, i de stunderna finns inga ord alls. Hur mycket man än famlar i luften efter att de ska falla ner som löv en höstdag, så finns de inte där. Träden är tomma och avlövade, och hur man än skakar i grenarna ger de inte ifrån sig någonting.
För några veckor sedan dog min farfar. Min fina, fina farfar. Jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna skriva om det. Hur jag ska kunna berätta om hur ont det gör att någon som han inte finns mer i världen. Beskriva om hur jag kommer sakna hans humor, hans tålamod och hans starkhet. Min fina, fina, fina farfar. Tore som kunde kapa ved som ingen annan, odla ärtskidor som smakade som himmelen och som kom ihåg att jag kunde göra potatispannkaka, flera år efter det faktiskt hänt. Jag kommer sakna hans historier - som den om när han för första gången i sitt liv köpte glass i Stockholm, men i ett försök att spara den till sen missade hela härligheten. Om man aldrig ätit det förut, hur ska man då veta att glass smälter?.
Det är fint att tänka tillbaka på alla minnen. Titta på alla bilder, och skratta åt det som varit. Tårar faller också kan man lätt säga, och tur är väl det. För farfar, han var älskad av många, och nu är han saknad av många. Det brukar hänga ihop det där.