Maja Dahlbäck

Vi är i Norge, på skidsemester i juni. Jag vaknar halv åtta på morgonen den fjärde dagen och känner pulsen dåna i kroppen. Det pumpar blod genom hela mig trots att det enda jag gjort hittills är att öppna ögonen. Det är inte en kraftig förkylning som jag råkat på, eller bara en helt otroligt dålig vilopuls. Orsaken ligger i gårdagen. Den såg ut såhär: 

Det blir havregrynsgröt och en macka till frukost, kaffe och vatten på det. Allt tillreds på köksbordet, och så går vi ut och äter i solsken kring stenbord. Lunchmackorna förbereds också. De flesta lägger på ett eller annat ägg, jag kör på smör, ost och den viktigaste ingrediensen: gurka. 98% vatten leder till en mindre torr dubbelmacka: den går lättare ner på det viset. 

Bilfärden till foten av berget är inte lång men vacker. Vi följer en serpentinväg upp, passerar genom tre tunnlaroch parkerar sedan vid vägkanten där turister med kameror i hand annars brukar stanna. Kanske tillhör vi dem också, jag fotar i alla fall en hel del. Men, vi ska inte bara fota. Vi ska på tur.

 

Vi snör på oss grejerna i maklig takt. Tranciever spade sond: check. På med stighudar på skidorna. Shorts under täckbyxorna i fall att det nu molniga vädret skulle slå om och solen börja värma igen. 

 

Anmarschen är något speciell. Vi knäpper på pjäxorna på skidorna, och sedan skidorna på ryggsäcken. Stavar i händerna. Vi ska först vandra nedför en backe av modell brant, vada över en bäck, gå i kuperad terräng över fjällris och och några snöfält innan vi slutligen kan knäppa på skidorna. Därav packningen på ryggsäcken: det går inte direkt att glida ut till spåret. 

 

Vadet över bäcken är strömt och kallt eftersom det är smältvatten som kommer nedfrån bergen, men långt ifrån lika kall som att gå över snöfälten. Jag lämnade skorna som jag vadat i vid bäcken för att de skulle torka, men när fötterna möter snön finns det ingenting jag ångrar mer. Trots springande långa steg är tårna frusna och stela när jag väl kommer över. Definitionen av kallt. Snökallt. 

Pjäxor och skidor på, sedan bär det av uppför. Vi zicksackar oss hela vägen till toppen. Snön är blöt av solen som nu dykt upp och släpper därför - särskilt när man gör slag. Att göra en helvändning samtidigt som man glider baklänges är en konst omöjlig att behärska. Men, vi går på. Drar fötterna och skidorna längs marken, höjdmeter för höjdmeter. Det är brant ibland, nästan lavinterräng. 

Högt uppe äter vi lunch på en torr stenfläck. Tuggar sakta på mackor, fötter tejpas om och andetagen blir långsammare. Sen går vi igen. Uppe på själva toppen finns ingen snö, så vi klampar fram i pjäxorna för att kolla på utsikt. Överallt stupar det brant ner. Vi ser till toppen vi gick på i förrgår, Blåtinden. 

Efter utsiktsjagandet är det dags att ta sig ner igen. Fokuset skiftar. Pratet stillnar, alla håller på med sitt. Vi hudar av, hjälmen åker på och med ens blir allt så tyst och stilla. Nu väntar det vi är här för att göra: åka skidor. 

En efter en försvinner bakom det vita, genom vita svängar i slushig snö. Jag stoppar håret innanför huvan, njuter av att vara i en egen bubbla ett tag. Jag, tystnaden och bergen. Snön, såklart. Några stavtag senare flyter hela världen förbi. Allt som inte är snö, sten och andra skidåkare blir oviktigt. Det sticker i låren och suger i magen då skidorna glider fram på fälten. Farten är hög, och någonstans hör jag någon tjoa. Kanske är det jag. Åket tar slut alltför fort - det står inte i relation till tiden vi spenderat uppför. Det hör till. 

 

Nere vid foten av berget knäpper vi på allt på ryggsäckarna igen och vandrar tillbaka. Snöfälten är lika kalla, men nu märks det att det är tyngre att bära skidorna på ryggen än att ha dem på fötterna, och jag kommer få skavsår på höfterna efter midjebältet. Det märker jag inte nu. 

 

Att hålla sig vaken i bilen på väg till nästa stuga är nästintill omöjligt men går genom att prata om ingenting. Middagen blir sen, först nio på kvällen är vi färdiga att äta. Spaghetti och köttfärssås rinnger genom kroppen och det är svårt at sluta äta, trots två stadiga portioner. 

Morgonen efter, fjärde dagen på Norgeresan, då vaknar jag med pulsen dånande genom hela kroppen. Det beror på trötta muskler som abrupt väcks till liv, som flämtar efter luft efter en natt av välbehövlig återhämtning. Det är den bästa känslan i hela världen.