Laget istället för jaget
Jag har öroninflammation och feberdrömmar. Nätterna är långa tack vare snor-slem-drickpauser. Då gör de sig påminda, de där drömmarna. ”Va ska’ru snacka drömmar? Men läggutav” kanske någon tänker då som lyssnat på oändliga historier om hur förmågan att flyga plötsligt uppenbarat sig vilket ju var HELT overkligt och OTROLIGT märkligt ja nästan en naturupplevelse. Mina drömmar är dock inte sådana, inte just nu. Det som snurrar i min skalle klockan fyra på natten är hur allt det som vi kommit att ta för givet troligen kommer försvinna. ”Allt vi tagit för givet?”. Ja, men ni vet nog. Humlor. Korallrev. Arktiska isar och fjällrävar. Rimliga utomhustemperaturer, biologisk mångfald och möjligheten att ge mat till i alla fall stora delar av världens befolkning.
Ja, ni vet nog. Klimatkris, klimatkatastrof, klimathärdsmälta.
Jag drömmer febermardrömmar. Ingenting om moln som blir marshmallows som sedan visar sig vara en längesedan bortglömd högstadieparallellklasskompis. Nej, mina drömmar är realistiska till tusen. Jag drömmer om: klimatkris, klimatkatastrof, klimat-jag-saknar-ord-för-att-beskriva-vad-som-pågår.
Skitdrömmar som inte ens försvinner när jag vaknar. Som jag aldrig slutar tänka på och som jag stänger av ibland för att fungera. För det pågår ju på riktigt. Miljöförändringarna - det finns ingenting som är mer på riktigt. 10 år hörrni. Det är inte mycket det för att restaurera det som börjades förstöras redan vid industrialiseringen.
Tjugofyra år gammal blev jag i fredags. Ganska ungt ändå det får man ge det, även om jag numera får telefonsamtal om elavtal och snart är färdigutbildad ämneslärare. När jag var yngre än nu var jag på det klara med att jag skulle bli en sån person som gjort skillnad. Ni vet typ Obama, Heliga Birgitta och Astrid Lindgren i en och samma person. LÄTT att lösa, det skulle komma med tiden. Grejen ärden att nu börjar jag tro att tiden ändå har kommit men jag är fortfarande inte president, helgon eller författare. Nej, försök inte – det är inte ens i närheten. Jag är bara jag. Liten på jorden, liten i orden. Helt stört skraj för framtiden.
Så. Vad ska jag göra? Jag som inte är en världsomvälvande, världsförändrande, världsräddande person. Jag är bara jag. Och just nu kan jag kanske inte göra världen bättre – den är alltför sårad och alltför utnyttjad för det. Men jag kan göra allt jag kan för att inte göra den sämre.
Tjugofyra år. Det blev en födelsedag med de tillhörande orden ”god fortsättning”. För att det ska bli en sådan krävs förändring. Jag hoppas på köpstopp, lokalproducerat, inga mer fossila bränslen, ingen skövling av regnskog och vanlig skog, ingen utfiskning och hållbarhet. Inte hållbar tillväxt utan bara hållbar. Så sjukt radikalt, så omöjligt att få till men så oerhört viktigt att klara av. Drömlikt rent utav.