Jag kallar det "Jag ska nog inte bli manusförfattare trots allt":
Hej och välkommna till dagens inlägg. Det här är vad dagens episod kommer att handla om:
1. En ursäkt
2. En förklaring
3. Ett rop
4. Ett livstidsgörande
5. En klagning
6. En reklampaus
7. Ett avslut
Så. Let the show begin (trumvirvel, ridån dras upp):
Förlåt. Ni vet säkert själva hur det är när livet kommer emellan. När vardagen kommer och äter upp en i sömnen och man som i ett blixtslag önskar att alla "ja" man någonsin sagt kunde bli ett "nej tack, inte just nu". Och så går tiden, och det blir svårare och svårare, och ju längre tid det går desto längre tid tar det att komma på något. Men nu är jag här mina vänner, frukta icke mer.
Och nu är det LOV! HÖSTLOV till och med, vilket betyder att jag går från liten sjuttonåring till mognadens ålder, aderton. Åh så fort det går. Det här är ju till och med mitt allra riktiga sista höstlov. Måste skriva ner allt som hänt i mitt liv, innan det försvinner. Som muminpappan, han skrev väl alltid på sina memoarer? Sån vill jag också bli.
Mycket av denna tid har jag spenderat i mitt tonårsrum, som är väldigt städat just nu (applåder, busvisslingar). Sängen bäddade jag dock väldigt konstigt, och det stör mej för det är mindre vackert, snarare fult. Ack du grymma värld. Måste nog bädda om.
(Reklam medan värden bäddar om sin säng)
Välkomna tillbaka! Och det var allt vi hade idag. Jag önskar er en god afton, och ett gott nytt lov. Ta väl hand om varandra, och se upp i trafiken. Adjö.
(Ridån går ner)